Lägg till i önskelista »
19 okt 2022
Taggar: Pennor, Teckna, Rita
För många som hör ordet “blyertspenna” för tankarna till sina år i skolan och det evigt frenetiska suddande för att radera tokiga matteuträkningar, felstavningar och hemliga meddelanden. Men blyertspennor kan även användas inom konsten inte minst till att göra fina blyertsskisser. Det här är vår favoritpennas resa genom historian från upptäckande av grafiten, för att till slut landa i våra pennskrin och bli ett uttrycksmedel för konstnären.
Renässansens stora mästare som exempelvis Leonardo da Vinci, använde ofta rödkrita, träkol och silverstift när de tecknade ner sina alster. Silver- och blystift är det som kan kallas “blyertspennans föregångare” och var det som vanligen användes som skrivredskap.
Men den egentliga historien om blyertspennan började i mitten av 1500-talet. Högt uppe i de nordengelska bergen hittade fåraherdar en för dem helt okänd metall. Metallen hade en silverglänsande yta och visade sig senare vara grafit. Det fåraherdarna upptäckte var att grafiten färgade av sig och gick att rita med, och de använde bitar av grafiten för att märka sina får. Så småningom började man att kila fast grafitbitar i en tångliknande hållare och använde kompositionen som en penna, och så föddes den allra första blyertspennan.
Pennan utvecklades genom att man sågade ut smala stänger av grafit och satte ett trähölje runt grafiten. I skrifter från 1562 beskrivs det som att man upptäckt en metall som man kan skriva med genom att “spetsa metallen och fästa den genom en trä-kropp”. Faktiskt är det så att blyertspennan fick sitt namn eftersom grafit och bly påminner om varandra utseendemässigt. Själva grafiten kallades till och med för “svart blyvitt” eller “blyglans”.
Det var först år 1789 som en svensk kemist kunde bevisa att det inte rörde sig om metallen bly utan en form av mineraliserat kol, det vill säga grafit. Den sällsynta grafiten blandades med svavel och lera (på senare tid har även syntetiska material ingått i mixen). Genom att variera innehållet av de olika beståndsdelarna och sedan bränna blandningen i en ugn med 110 grader, upptäckes dessutom att man kunde få fram olika hårdhetsgrader på pennorna.
Förkortningarna H och B och HB kan du ha stött på när du ska handla blyertspennor. För den ovana upplevs det säkert som rena grekiskan men det är så grafitstiftens hårdhet och svärta betecknas. Hårdhetsgraderna går från 9H som är den hårdaste, till 9B vilket är mjukast. HB finns mitt i skalan och kan beskrivas som den typiska skrivpennan. När du exempelvis ritar porträtt kan du använda dig av pennor i olika hårdhetsgrader för att få fram djup i din skiss.
Hårda pennor brukar främst användas till detaljarbete och ger distinkta linjer. De mjuka pennorna ger mer svärta ju högre tal de har och de används ofta för snabba skisser och kroki. För att skapa gråtoner smetar du ut grafitlinjerna med ett finger eller en stomp. Du kan även använda knådgummi för att ta bort grafit och dessutom är det mer skonsamt mot pappret.
Ett verk som skapats med blyertspenna med fixeras med hjälp ev ett målarmedium. Genom att spraya fixativ över pappret undviker du att motivet smetas ut när du monterar eller ramar in ditt verk, samtidigt klarar det tidens tand och håller sig längre. Fixativ kommer oftast i sprayform vilket gör det lätt att få en jämnt fördelad fixering över hela pappret.
Principen i hur man gör blyertspennor har inte utvecklats mycket sedan 1800-talet. Pennorna tillverkas nu som då av två trädelar som limmas samman för att forma en penna. Blyertspennans framgångssaga har under sina år bestått, mycket tack vare att det är ett billigare skrivdon som snabbt blev tillgängligt för alla.
Om sanningen ska fram är nog ingen konstnär någonting utan en blyertspenna, likaså som den kan stå för konsten är de nästan nödvändiga för det tidiga skissandet hos många konstnärer, oavsett medium och teknik. Men med en bred variation av hårdhet och svärta, är blyertspennan mer än bara ett skrivdon. Det är ett konstnärsmedel som kan passa både amatören och proffskonstnären; ett hjälpmedel som är både lättillgängligt och lättanvänt.
